Metafor

 Kukens satans vilken backdjävul. I Sätermannens nyare morgonpromenadssträckning ingår den, backhelvetet som startar med en stigning där jag inte lämnas något annat val än att blicka rakt upp i chefens nybyggda ”villa”, straxt före herresätet gör den så en tvär krök som för att visa mig: Till den där positionen kan du aldrig ta dig. Här finns dock något positivt i kråksången. Chefen, när han blickar ut genom fönstret, tvingas under en ganska god stund till inblick i allmogens verklighet. Den verklighet där Kreti, Pleti, Sätermannen och de andra medborgarna ur arbetarklassen förströr sig med promenader i motlut. Ty även de har, sin medellöshet till trots, en längtan att fylla den tid som givits dem. Länge fortsätter den sedan, länge, länge, backen, länge som svärfars tal under bröllopet, förutsägbar och malande som svärfars tal under bröllopet fortsätter den, och fortsätter. En bit in tar backens lutning så och lugnar sig till en mer barmhärtig nivå. Inte en nivå som möjliggör någon avslappning eller vila, men åtminstone en nivå så sansad att din strävan vidare kan fortsätta med mindre än full fart i maskin. Den suger sedan i sin långa enträgna utsträckning musten ur dig på ett sätt likt svärfars dotter gjorde åren efter bröllopet. Men så! Din enträgna kamp, de krafter du någonstans hittade förde dig till motlutets slut. Du står där ensam på toppen! Ensam, står du på toppen och har gått genom striden med livet i behåll! Du är inte hemma än, o du är heller inte ensam, inte i livet inte i striden. Du vet att härifrån ÄR det medlut. Härifrån kommer du att klara det. Det är över och känslan är underbar. Du vet att det går vägen, snart är du hemma.

 Ödmjukt