Dåligt samvete, sämre ursäkt

Skäms

  Låg i ett mysigt Fredagsbad och läste ikapp på Mahognybloggen, konstaterade att den gode Lester fått till det tom bättre än vanligt. Djup, insikter, sedvanligt Fredagsdrickande, Kung Bore och Fröken Boye. Bland annat. Kände en liten sorg över att jag i min egenskap av Godtemplare inte heller denna Fredag kunde bidra med någon rusromantisk ögonblicksbild. Tänkte att man nog borde skicka någon annan liten uppmuntrade kommentar vid något tillfälle. Tänkte att det tillfället kanske kunde vara ikväll. Tänkte på nått annat o kollade istället Sätermannens blogg, vore ju kul om någon kommenterat det senaste inlägget. Fick ett samvete gränsande till rysligt dåligt när jag förstod att jag inte bara underlåtit att göra Lester glad utan dessvärre istället gjort honom ledsen! För detta finns ingen godtagbar ursäkt. Den mediokra ursäkt jag ändå tar till för att i någon mån dämpa samvetets brus får bli att tapetsering och lödning trots allt har vissa gemensamma nämnare. Att de båda handlar om sammanfogning är den uppenbart värdelösa ursäkten, den något mindre dåliga ursäkten är att de har det gemensamt att Sätermannen försöker överskyla det faktum att hans medfödda talanger och hans inlärda kunskaper på dessa områden underträffar varandra så till den milda grad att han försöker hålla sin självkänslas luftintag över vattenlinjen genom att skylla på yttre omständigheter. Yttre omständigheter och Jehovas vittnen.

Ödmjukt.