"Slängt" var arbetsnamnet, sen drog det iväg och blev det längsta inlägget hittills...
En eventuell köpare
svarade på en av de annonser jag nyligen lagt upp på den stora annonssidan:
Sälj den inte, du kommer att ångra dig, så löd hans slutsats. Förmodligen har
han rätt. Detta fick mig att tänka på de prylar man inte ens sålt utan helt
enkelt bara slängt. Det är skönt OCH skoj att få slänga saker, ett avslut som
passar väl med min neuropsykiatriska störning SAMTIDIGT som det frigör utrymme
till nya projekt! Min far berättade mer än en gång för mig och min bror
historien om den där Cheva -59:an han sålde för 800:- (med dagens ögon får det
i det närmaste betraktas som att den slängdes) Det man gärna glömmer är att
detta utspelade sig i en tid då en Chev 59:a var värd 800:- Saker o ting är
nämligen aldrig värda mer än det man kan få någon att betala för dem. Även om
det, med facit i hand, ibland visar sig inte ha varit det bästa beslutet kan
man alltid trösta sig med att om inte en massa människor slängt en massa prylar
skulle det fortfarande finnas massor av allt o inget skulle vara värt nått.
Nå, några av de saker
jag själv varit delaktig i slängningen av och det senare visat sig vara inte
alldeles klokt är: Mängder (mängder) av Zündapp moppedelar. I en tid när äldre
mopeddelar såldes till ungdomar för fattiga för att leka sönder nya moppar o
man själv nyss fyllt körkort och av sin mor ombads flytta alla de där prylarna som fortfarande låg ivägen och skräpade var slängningen inget
korkat beslut. I dag däremot finns det de som lever, gott, på att kränga
Zündapp prylar.. En Suzuki T 125 Stinger (hoppas konstproffesor Urban gör
vettigare med sin tid än hänger här på avigsidans baksida, så han slipper
lida). Till mitt försvar får sägas att jag försökte avstyra det hela, men den
rättmätige ägaren förtjänade naturligtvis sin vetorätt, och endast förgasarna
spardes till framtida moppetrimningar. Idag är visserligen killen ifråga någotsånär
ansedd när det kommer till att ”piffa upp” pappsmällor så helt tokigt blev det
ju inte. Lite tokigt blev det dock när jag några år senare på ett
födelsedagskalas kunde tala om för en annan av de inbjudna att de där planerna
på att spåra sin gamla 125:a och köpa tillbaks den för en finrenovering som trevligt
pysselarbete i verkstaden, de planerna kunde han släppa..
slängd
Men! Förutom tidigare nämnda
tröst är det dessutom med visshet så att jag sparat MASSOR av skit helt i onödan.
Ödmjukt
3 kommentarer:
Åt andra hållet då?
Själv hade jag en gång en deal på gång. En komplett Ford tvådörrars Galaxie 1958 + TVÅ reservdelskarosser för 5000 finska mark. Det enda som saknades var transport. Min far som hade kontakter och inga visioner sade NEJ. "Vi har inte plats för sådant skrot", vilket var ren lögn eftersom han redan hade plats för ett flertal traktorer och grävaggregat, mm.
DET är den sämsta affär jag aldrig gjort.
Ajajaj. De fantastiska affärer man missat elller tackat nej till vill jag inte behöva bli påmind om. Inte nu, det blir mer än jag klarar i en smäll.
Sätermannen måste väl vara den som haft mest omsättning på grejer, eftersom det trots allt finns en del kvar.
Skicka en kommentar